December - Julhajk & 12/12

December! Och julhajk. Tältnatt. Utmaningen 2018 avklarad, dvs jag har sovit i tält (eller igloo) minst en natt varje månad under hela året. Totalt 22 nätter ute, varav 21 i tält och 1 i igloo.

Jag gillar normalt att analysera. Till och med att överanalysera ;) Men just nu har jag faktiskt ingen analys över utmaningen som helhet. Mer än att jag är nöjd. Kanske inte så mycket med tältnätterna i sig, men att de ändå från början av året katalyserade att jag kom mig iväg på 4 st fjällvandringar av lite olika längd! I juni Hemavan-Syterskalet-Solberg-Laisaliden-Hemavan 50 km, i juli/augusti Abisko-Nikkaluokta 110 km (med brorsan), i september Ammarnäs-Hemavan 80 km och Sitoälvsbron-Aktse-Skierffe-Sitoälvsbron 45 km (20 på mountainbike). Det är inte direkt så att jag känt mig starkast i världen varje vandringssteg (långt ifrån ibland), men jag har känt mig privilegierad, ödmjuk, äkta... Det har definitivt varit några av de bästa stunderna på hela året. Vad som än händer i livet så har jag åtminstone haft det! Kanske återkommer med någon mer analys, vi får se.
I nuläget tänker jag inte jättemycket kring 2019 heller, osäkert på om jag vill ha nån utmaning men det finns såklart flera nivåer som snurrat i tankarna. Vi får se hur det blir...

Lite bilder från decembernatten/julhajken:

Julhajkstältet på plats utanför Reijos stuga.

Rule #1 of julhajk: you do not bring too little food.
Rule #2 of julhajk: you do not bring too little food. 

Hemgång = utgång. Tekniskt sett var det julafton redan här, men jag var nog mest glad för att jag kände mig rätt övertygad om att jag skulle klara min utmaning ;) Och för att känslan när man får krypa ner i dunsäcken på kvällen/natten är rätt okej ;)

Moriskaffi! Inomhus...

Skulle gå ut och ta ner tältet, men kände att jag behövde och förtjänade en kopp kaffe till och en stund att njuta av att jag klarat min utmaning! ;)

Tältplatsen i nån sorts dagsljus

 När man överskattar lite hur mycket mat man kommer att äta och får bära tillbaks typ hälften. Och när man har en bror som har en lite vettigare packvolym ;) (men som inte heller bar tält, kaffepanna, yxa, kamerautrustning, bok, powerbank, Bose hörselkåpor och andra vitala saker)

2018, tack och förlåt

November #1: Hemgång = utgång

Mörkt, men inte kallt. November är nog normalt den månad jag gillar sämst, i alla fall om det inte är snö. (Ska jag var helt ärlig så har denna november varit helt ok, skidsäsongen är igång på kommunens 1 km slinga av sparad konstsnö. Jag har faktiskt inget emot att åka skidor i +5°C, hehe. Fått ihop 6 mil skate på två veckor, rätt nöjd med det även om det finns såna på samma 1 km slinga som kör hela den volymen per träningspass/dag, typ ;)

Hur som. Hade spanat på några potentiellt fina tältplatser inåt landet, men kände mig helt otaggad att köra flera timmar för att komma nånstans typ lagom till solnedgången. Kändes inte lockande att hänga med mig själv i mörker från kl.15 till 08. Med en eld hade det varit helt ok, men jag kände inte för att släpa på ved heller. Men kanske kan min research leda till nåt senare på säsongen, ifall det nu blir nån sån ;)

Istället blev det en natt i det absoluta närområdet. Åkte skidor på kvällen, och ville vänta tills håret torkat efter duschen innan jag tog mig ut, så det blev en ganska sen avfärd, typ 20:50. Åkte och gick inte längre bort än att tältet var uppe och sovsäcken utlagd 21:40.
Satte för första gången upp det här tältet på berg också (tidigare utsedd plats), vilket innebar att jag fick använda stenar för att spänna ut bardunerna (tunneltält, så det står ju inte av sig själv). Gick fint (speciellt lätt att hitta bra stenar när platsen är bredvid en rullstensås), men ska man vara riktigt stormsäker behöver man nog linor till de 7 fästpunkterna som går från tältet rakt ner i marken (de är iofs alltid lite svåra att fästa bra då man inte har någon möjlighet att justera positionen med mindre än att flytta hela tältet). Fäste bara de två viktigaste denna gång (plus de 7 bardunerna), funkade bra.

Hittade t.o.m. några små trattkantereller i pannlampsljuset på väg till tältplatsen :)

Trött hund

Efter tältuppsättningen tog jag lite nattbilder av tältet och märkte en för ögat ej synbar grön norrskens"dimma" mellan träden. Tog en lite promenad för att få bättre vy, men så mycket finare norrsken blev det inte. Däremot nöjd att tältbardunerna är reflekterande, så mycket lättare att hitta tältet i skogen i mörkret sen! (Även om jag sparat GPS-positionen med en etikett på Google maps).
Drack lite te, låg i sovsäcken och kollade på stjärnorna, sov, och sen var klockan plötsligt 8. Det var lovat klar himmel, men vaknade till moln. Nåja, havregrynsgröt med saffran och morgonkaffe smakade bra i alla fall. Får väl jobba på solbrännan nån annan dag! :) Och lite rosa moln blev det trots allt!

Grå frukost

Frukostväder när vi scoutade tältplatsen tidigare i veckan

Soluppgång bakom molnen

Grym resa det har varit ändå från januari hit. Ute känns mer hemma än det någonsin gjort, och då vill jag inte påstå att jag startade från ett så dåligt läge heller. Känns lite segt att ta sig iväg på denna typ av natt som inte längre innebär någon utmaning... Vad som ska packas i ryggsäcken behöver inte ältas, jag vet hur mycket mat jag äter, hur hunden beter sig, hur bra pannlampan lyser, hur tältet och sovsäcken tål olika väder osv. Dock finns det en himla massa vinteraspekter (många fler minusgrader) som jag ännu inte har någon direkt erfarenhet kring så bara det blir kallare finns det nog en massa att fundera på igen!

Tältuppsättning mha stenar

Det var kring noll på natten och morgonen, vilket är typ 7 grader varmare än när jag sov ute i oktober (då var det snö, iofs ca 10 mil inåt landet). Några tips för kallt väder är iaf:
-Äldsta, men bästa tricket i boken: ull närmast kroppen, inte bara underställ utan även underkläder och sockar (värmer även när det är vått).
-Aldrig ta i något utom eventuellt träkåsan och cellplast barhänt. Aldrig. Det blir så fort kallt om fingrarna. Jag har alltid två par handskar, ett par så varma tumhandskar som möjligt och ett par (relativt) tunna fingerhandskar som fungerar som arbetshandskar/precisionshandskar.
-Sova med lager 2 kläderna i sovsäcken (och eventuellt andra kläder som jag vill ha varma på morgonen), jag brukar lägga dem i en packpåse som bara får ligga i fotändan eller bredvid mig i sovsäcken.
-Sova med mössa och buff. Skönt även om man bara har ett litet andningshål.
-Om vattenflaskan är oisolerad sover jag även med den i sovsäcken för att det inte ska frysa. Kan dock vara bra att ha den i en vattentät packpåse.
-Hunden sover på ett eget (dubbelvikt) cellplastliggunderlag, i sitt värmetäcke, under min dunjacka. Funkat fint alla gånger!

December månad kvar i min utmaning nu då! Hoppas det blir julhajk i år också. Det gamla konceptet är väl ungefär att åka till nån ytterst primitiv stuga (utan el och vatten men med eldstad) och sova där natten mellan 23:e och 24:e december, elda och äta en massa julmat för att töja ut magsäcken så att man kan äta ännu mer julmat 24:e! Tält eller tält bredvid stuga ska väl kunna funka. Kanske nån utenatt innan dess också, i alla fall om det kommer snö!

Oktober #1 - när man är rädd i dagsljus men kolmörker går bra

Jag blev kallad många saker men inte klok när jag klev upp från tacomiddagsbordet, drog på mig ullunderstället, ytterkläderna, slängde ryggsäcken på ryggen, tände pannlampan och drog iväg offtrail i kolsvart skog. Men lätt att det var värt det!

Ingen ljusförorening förutom Markbygdens vindkraftverk som blinkar i otakt.

Secret spot - en av mina favoritplatser nånsin! Jag var lite sugen att testa mina mörkernavigeringskunskaper under ordnade förhållanden. Distansen ca 2 km, marken här känner jag väl - jag har gått, skidat vita blixten och kört snöskoter många gånger här. Mestadels tät skog. Det är grymt svårt att navigera med pannlampa, dels så når inte ljuset så långt och dels måste man rikta det neråt för att se var man sätter fötterna. Trots att jag känner till skogstyperna och sluttningarnas lutningar hamnade jag ändå först en bit upp på ett lokalt maximi. När jag insåg att det inte var rätt var jag hyfsat säker på var jag var och hur jag skulle ta mig till målet, sökområdets globala maximi, men jag valde ändå att kolla GPS-punkten i mobilen för att bekräfta. Rätt nöjd ändå, typ 20 meter fel på ett ställe, vilket resulterade i en omväg på kanske 200 meter. Utan GPS eller kännedom om området hade det varit grymt svårt. Svårt att hålla rak kurs, vilket såklart gör det svårt även med kompass. Jaja, har man tält och mat på ryggen så går det ju ingen nöd på en hur som helst.

Jag spelade musik i mobilen på högsta volym också, ville få fri promenadväg och låta eventuella djur i området få god tid att flytta på sig. Delvis snö på marken gjorde att jag kunde se färska älgspår, men skönt nog inte spår av några andra stora djur. På grund av ljudet jag gör när jag rör mig är jag inte orolig. ”Danger is real, fear is a choice” funkar bra här med de förebyggande åtgärder jag vidtar. Annat var det på morgonen när jag skulle tillbaks och kom på att älgjakten är igång igen. Den rädslan var stark! Nu såg jag inga jägare heller. Men med röd huva och igen musik på full volym försökte jag se ut så lite som en älg som möjligt.

Favoritplats

Älskar verkligen känslan när jag kryper ner i sovsäcken på kvällarna. Typ -6°C ute, körde dunsovsäck och dunjacka ovanpå. Frukost är inte helt fel heller. Men inget denna gång gick upp emot soluppgången. Jag är fan svag för soluppgångar alltså! 😊

Soluppgång

Tillbaks ner i sovsäcken för frukost! :)

Individuellt frysta bär - ja tack!

September #2 - oavbockbar punkt på min bucket list

Jag och en kompis försökte ifjol nå Skierffe-toppen med (vid hyfsat väder) utsikt över Rapadalen och in mot Sareks bergsmassiv. Vi failade dock och sedan har det legat i bakhuvudet... Nu blev det en tripp i sista-minuten-panik utan marginaler, men ibland radar saker upp sig! 

Ledigt från jobb, min ork och väderprognos såg plötsligt lovande ut samtidigt som det var sista helgen STF Aktse var öppet, så vid lunch på torsdag snabbpackade jag ryggsäcken. Efter jobbet bil till, och en natt i Jokkmokk. Fredag morgon körde jag de sista 10 milen till Sitoälvsbron, därifrån 10 km mountainbike (tack för lånet Jörgen) till Laitaure, och 6 km vandring genom skogen till Aktse. Åt lunch. Lämnade tält, sovsäck, liggunderlag och en del övrig utrustning i Aktse och började sedan vandra uppåt mot Skierffe. (Klass 1 varning på storm och nederbörd i ovädret som skulle dra in över området på lördag gjorde att det var lite bråttom.)

Aktse

Rundturen från Aktse till Skierffe är 15 km och innehåller ca 700 höjdmeter. Första stigningen från Aktse upp ovanför trädgränsen (efter Kungsleden) är drygt 250 höjdmeter. Sedan fortsätter stigen till Skierffe ganska plant i nån kilometer innan man kommer till nästa större stigning, ca 300 höjdmeter över 2,5 km för att komma upp på Sliengetjåhkkå. Här tappar man också Skierffe ur synfältet. Hade en ganska stor svacka i orken (här jag vände ifjol), mötte också här de sista personerna som var på väg tillbaks från toppen mot Aktse. Jag kände i något skede att det inte fanns en enda del av min kropp som ville upp på den där toppen, men jag hade också i färskt minne hur jag kände efter att inte ha varit på Kebnekaise, så jag fokuserade bara på att äta choklad och i lagom långsamt men jämnt tempo sätta ena foten framför den andra. 

Skierffe till höger

Aktse typ mitt i bilden på den öppna ytan

När jag kom upp på Sliengetjåhkkå fick jag plötsligt lite ork att studsa omkring när jag fick syn på Sareks bergsmassivs snöklädda toppar. Nysnö! Samtidigt kommer Skierffetoppen in i synfältet igen men det är mycket jobb kvar, ca 3,5 km, först lite nedför och sedan sista stigningen på nästan 200 höjdmeter.

Utkanten av Sarek

Jag fick en hel del ny ork också när jag insåg att jag skulle fixa det. Och plötsligt stod jag där på toppen. Och grät. När den finaste stunden i livet infinner sig samtidigt som jag är på den finaste platsen jag nånsin varit på. Inte ens i närheten av den högsta topp jag varit på eller den högsta stigningen. Men allt jobb jag gjort under lång tid för att ta mig dit. Och utsikten som är bortom allt annat nånsin. 

1179 möh och 700 möR (meter över Rapadalen, kan inte finnas ett enda bra argument till att det inte är en SI-enhet). Snöklädda bergstoppar. Höstfärger. UNREAL!

700m fallhöjd

Det blir fan ingen bock på bucket listan av det, den punkten ligger kvar högst upp. Hoppas jag alltid får vilja tillbaka!

Kändes välförtjänt

Blir mörkt vid 19-tiden, men jag var tillbaks vid kl.17 (tog ca 5 timmar totalt inklusive kanske 30 minuter på toppen - dock inte många andra pauser) och hann njuta av solen en stund i tältet innan middag och ett grymt 4-timmars samtal med Guillaume som jag mötte precis nedanför sista stigningen till Skierffe och sedan igen i Aktse. Förutom naturen, att få röra på sig och bara fokusera på de basala behoven mat och sömn gillar jag också många (inte alla) mänskomöten. Guillaume var ute på dag 4 av ca 60 på expedition. Han startade i Saltoluokta och har nu gått in i Sarek där han jobbar sig mot Padjelanta, sedan ska han norrut mot Akka, över eller runt (väster/öster) till Ritsem, upp till Kebnekaise och sedan avsluta i Abisko någon gång i november.

Vi snackade om skillnaden mellan rädsla och fara, skillnaden mellan att ta en risk och vara vårdslös. Alex Honnold (inte ens jag som tog upp honom :)). Varför man väljer att göra saker eller inte i livet. Att resonera sig fram till beslut och göra rätt saker av rätt orsak. Utrustning. Erfarenheter. Jobb. Mänskor. Hans expedition, så klart. Förhållanden (han är nyförlovad, och även om vandring efter leder kanske är ett bra sätt att träffa folk så är det så inte vad detta handlade om). Om att skida kungsleden (får se vem av oss som är först :)). Nallade på hans spritförråd lite, hoppas han klarar sig till sin första depot nånstans vid Staloluokta :) (Man vet aldrig exakt hur något kommer bli, men jag tror verkligen han har kunskap, erfarenhet, utrustning, fysik och mentalitet för att klara av expeditionen men också inga problem med att avbryta ifall det skulle komma till det.)

Älskar verkligen denna typ av samtal med lagom mycket filosofiska inslag!

Satt och kollade på några av hans Youtube-videon igår kväll och det kändes konstigt att mindre än ett dygn senare se honom på film, speciellt som han i verkligheten är exakt som på film. Nån som vill kolla in honom så hittar ni hans videon och gps-tracker här: Guillaume (han är fransk, okej ;) ;))

Kväll i Aktse och Guillaumes tält i mitten

Skulle vara kul att någon gång i livet kunna vara på samma ställe som Guillaume och vara redo för en ensamexpedition av den storleken, men just igår kände jag mig rätt nöjd över att få knöla ner mitt dyngsura tält (regnade över 10 mm på natten) vandra tillbaks till cykeln vid Laitaure (regnade lite men ingen storm), cykla milen till bron och sedan ta bilen hem. Men Skierffe, I'll be back! Och Sarek, jag hör dig ropa mitt namn :) Men nu är det slut på barmarkssäsongen i fjällen för min del, får se vad nästa tältnatt och nästa utflykt blir, just nu har jag ingen aning... 

Good judgement comes from experience, and experience come from bad judgement :) :) :)
Bara jobba vidare, alltså :)

Laitaure - lugnet före stormen?

Until we meet again...

Ammarnäs-Hemavan (Augusti #3 & September #1)

Jag hade nog sett framför mig att augusti skulle vara den månad (tillsammans med juli) där det var lättast att få ihop tältnätter. Haha! I juli var det en miljon andra saker (sov dock många nätter i stugan utan el och vatten). I augusti var det mer efter-fjällen-depression, efter att ha blivit bortskämd med vyerna mellan Abisko och Nikkaluokta så kändes ingen plats i närheten lika kul att dra till. Alls. Faktiskt. Men jag ville också gärna ha en natt ensam i tält. Att gå Ammarnäs-Hemavan hade funnits i bakhuvudet ett tag också, och det löste ju lite båda mina "problem".

Torsdag 30/8, Ammarnäs-Serve 27 km

Körde de 37 milen till Hemavan på morgonen och tog helikopter till Ammarnäs. Jag är ärligt lite småirriterad på att det flygs så mycket helikoptrar fram och tillbaka i fjällen, men buss eller ens bil + buss hade krävt 2 resdagar vilket kändes drygt (4 timmar väntetid med hund i Sorsele kändes t.ex. lite segt). Heliflyg har linjeturer mellan Hemavan och Ammarnäs under STF-säsongen, så det var ändå ett överlägset 1800-kronors alternativ i slutändan. 

Luftresan och utsikten var nice. Inte som att flyga helikopter i Grönland, men man får ju vad man betalar för :) :) :) Det var jag, Rocky och piloten i en liten 4-personers helikopter som dessutom gick typ två timmar före tidtabell då vi ändå var på plats. 

Efter flygturen ca kl.12 började vi klättringen från Ammarnäs upp mot Aigert genom skogslandet. Lite duggregn mellan varven och sjukt blåsigt när vi kom upp på kalfjället. Passerade några fina myrar med ätbara hjortron. Stannade i Aigert för en bananpaus och pratade med lite folk innan vi fortsatte uppför mot Juovvatjåhkka som är Kungsledens näst högsta punkt (1099 möh). Nettohöjdmetrar från Ammarnäs ca 700 så någon svettdroppe rann över pannan. Stannade och gjorde middag vid rastskyddet och gick sedan ner i den blöta dalen. Uppe på andra sidan dalgången vid Vuomatjåhkka var vyerna sjukt fina när solen började gå ner. Solnedgången över nästa dal och Servvejávrrie var galet fin och jag kan ha betett mig lite som när det är fint norrsken, dvs skuttat runt och tjutit lite :) Jag hade egentligen tänkt tälta någonstans efter leden, men plötsligt var det bara 4 km kvar till Serve så vi gick dit. Typ sen ankomst kl 20:45, bara slänga upp tältet, slänga hunden i jokken (han var sjukt lerig, och blöt är alla gånger bättre än blöt och lerig), och låta huvudet falla ner mot kudden.

När jag började mitt sova-ute-projekt så var frukosten min favoritdel. Men jag måste säga att med fjällvandringarna så är det med bred marginal kvällarna. Och kanske framför allt när man vandrat en hel dag, gjort klart alla kvällsbestyr, kryper ner i sovsäcken, lägger sig, den där mikrosekunden när huvudet inte riktigt har kontakt med kudden men man ändå känner att den är där. Fy fan vad skönt. Total jävla avslappning. Nöjdhet. Sen när huvudet landat är det också skönt, men då börjar man känna krämporna i ben och fötter lite tydligare... :) Men helt allvarligt så gick jag och njöt av smärtan i benen och fötterna dag 1 (inte dag 2 och 3 dock :) Från läget jag kommer ifrån är det så skönt att det inte är orken som begränsar!

På tal om leran så var det sjukt blött, i stort sett på alla höjder. Lite ironiskt när man jobbar med långtidsplanering av vattenkraft och vet att det är typ det enda område i Sverige som fått mer nederbörd än vanligt, men man ändå väljer att åka dit :) One shade of brown från knäna och neråt för mig. Gissa hur hunden såg ut... och luktade. Men jag var ändå torrskodd. Och det är så värt det!

Fredag 31/8 Serve-Syter 28 km

Det regnade hela natten och var totalt vindstilla, vilket innebar sjukt mycket kondens i tältet. Gjorde frukost inne i Serve-stugan och väntade på att det skulle torka upp lite, men tålamodet tog rätt snabbt slut. Var iväg strax innan kl.9 och började klättra uppför igen. En del fina vyer här också, samt stort utbud på blåbär och lingon! Tog några kortare pratpauser med folk och sedan lunchpaus i solen på trappan till Tärnasjöstugan. Helt vindstilla och ingen förutom jag, hunden och stugvärden där. Sedan gick vi vidare mot Syter. Stannade och käkade lite hjortron och tranbär där vi hittade. Spanade på renar. Efter broarna över södra delarna av Tärnasjön stannade vi för en tidig middag då vi båda behövde vila benen inför stigningen de sista 4 km till Syterstugan. Rocky blev kallad "dagens sötaste vandrare" på vägen. Kom fram relativt tidigt kl.18 så tältet hann torka lite mer innan det var läggdags samtidigt som jag fick mig ganska många timmars häng och snack med olika gäng i Syterstugan. Blev en hel del diskussioner om tempo, och varför jag har så svårt att ta det lugnt. Om andra fjäll. Om vildsvin. Om draghundar. Om batterifabriker. Livet. Om hur det är att sova i tält kontra stuga. Just då 20 graders temperaturskillnad i alla fall :)

Lördag 1/9 Syter-Hemavan 24 km

Lägger man sig kl.22 så kan man stiga upp tidigt och ändå ha fått en lång natt. Sjukt imponerad av min sovsäck som var torr trots att innertältet delvis var fuktigt (från att jag knölade ihop allt på morgonen dan innan, hade såklart kunnat göra annorlunda men var sugen att testa utrustningen under hyfsat kontrollerade förhållanden också). Inget regn denna natt, däremot ingen vind heller. Kondensen hade fryst på skuggsidan av tältet. Det som är extra bra med mitt lilla tält är att jag inte behöver lämna sovsäcken för att göra frukost :) Vi kom iväg innan kl.8 på morgonen och började klättringen upp över Sjul-Olsaxeln, från början på isiga spångar. Då hände det! Jag fick se min första lämmel! :) Sjukt stort! Plupp är kanske mitt starkaste barndomsminne och jag minns också någon biologibok från skolan som beskrev fenomenet "lämmelår". Kanske något romantiserad bild av detta djur men fyfan vad nöjd jag är ändå :) :) :)

Tog lunchpaus i västra ändan av Syterskalet och sedan var det bara att mata de sista 12 km till Hemavan. Sååå ont i benen de sista kilometrarna och det gick inte fort nerför. Humöret höjdes dock av ett gäng norska barn som gosade med Rocky en bra stund med kommentaren "han bare ber om å bli kost med".

Framme vid bilen kl 14:30, vilket innebar 80 km på 50,5 timmar. Inte jättenöjd faktiskt, hade gärna kunnat ta det lugnare och jag hade ju haft 1,5 dag till på mig att vara ute. Finns ju folk som gör himla mycket längre dagsetapper än jag också, men jag vill gå åt andra hållet. Tror att det hade hjälpt mig att komma ner i tempo att inte gå efter någon led mellan punkt A och B. Samtidigt känner jag mig inte riktigt tillräckligt erfaren för att göra en "Kungsledslös" tur. Men vi får se :) Mer kartstudering blir det!

Vad gäller etappen Ammarnäs-Hemavan så är den helt okej, mer kullig än jag hade föreställt mig, faktiskt mycket mer upp och ner än vad jag trodde. Men bra träning!
Det är ju liksom inte Abisko-Nikkaluokta, men vyerna mellan Aigert och Serve är definitivt grymma! Även om jag känner att jag hade tur med solnedgången! Just den sträckan är nog min största behållning av turen. Syterskalet är också fint, men jag har både kört skoter och vandrat där innan så det är ju lite bekant redan. Plus att det var finare på midsommar när det var mer snö kvar.
Det var egentligen en bra combo av att tillfredsställa fjällbehovet, skapa längtan efter fler fjällturer, men ändå inte så magiskt att det orsakade en kraftig efter-fjällen-depression på samma sätt som Abisko-Nikkaluokta :)