Inför tidigare utenätter i år har jag känt mig typ 50% rädd och 50% taggad. Denna gång kände jag mig 10% rädd och 90% taggad, men kunde ändå hålla mig ganska ospeedad. Skulle ha kallat det framsteg om det inte var för att det antagligen fick mig att slarva med förberedelserna som jag ju gärna skryter om annars… Oladdad mobil. Oladdad pannlampa. Halvvägs till Bjuröklubb kom jag på att jag glömt ta med smör (steka plättar på muurikka utan fett är inte fett). Nå, en omväg via Bureå gav mig både smör och tid för mobilen att hinna ladda, samtidigt som jag fick en halvtimme mindre att fördriva i min ensamhet på kvällen… :)
Platsen för årets fjärde utenatt var den del av Grundskatan som inte hör till Bjuröklubbs naturreservat. Två kilometer skidåkning med Vita blixten tog mig dit från parkeringen, även om jag hade lust att slå läger redan efter 5 meter då ryggsäcken vägde 24 kg. (Ja, jag hade kunnat lämna saker hemma, t.ex. 5 kg kamerautrustning…)
En riktigt svettig skidtur blev det. Dessutom slet jag sönder en tårem och en hälrem på skidbindningarna, men så länge man kan lösa problem med silvertejp så leker livet!
När jag satt och (smör)stekte mina middagsboveteplättar gled plötsligt en havsörn förbi 20 meter bort. Kanske typ det coolaste nånsin, för den var så sjukt nära. I motsats till mina 5 kg kamerautrustning då… Trots att jag såg ut som en fågelholk i vad som kändes som en evighet men i realiteten nog inte var mer än typ en sekund så kom örnen inte till mig utan gled in bakom träden några meter bort. Jag rusade till min kamera, men knädjup, blöt snö är inte optimalt sprintföre och jag hann bara se en skymt av örnen innan den doldes helt av skogen. Efter maten tog jag på mig skidorna och jag och Rocky åkte en tur men det blev en resultatlös örnjakt.
Blev nån timme vid elden. Stirrade ut över horisonten mot hemlandet. Blå timmen var grymt fin! Fortfarande är jag dock sämst på att vara själv och inte göra något, så jag ägnade delar av kvällen åt att filma lite CRIBS till min instastory.
Natten var inte den bästa då jag flera timmar låg och vred mig med kräk-illamående men till slut gick det om. Jag kände dock inte den euforiska glädjen över att få gå upp och äta frukost på morgonen, dock var det sjukt skönt när jag öppnade upp absiden och solen lyste rätt in i tältet. Helt vindstilla och jag låg länge i sovsäcken med sol i ansiktet och bara njöt. (Kanske ändå finns hopp för att jag ska kunna lugna ner mig.)
Tillslut tog kaffesuget ändå över och det hjälps inte, det är fan inte mycket som slår nykokt kaffe efter en utenatt! Det skulle i så fall vara känslan av fullbordande och tillfredsställelse i bilen på vägen hem. Det är chill det.
No comments:
Post a Comment