Februari - much ado about nothing but everything

För att komma direkt till det väsentliga: det finns inget upphetsande överhuvudtaget i att sova i tält på bakgården 3 meter (avrundat uppåt) från sin bostad i -10°C. Inget. Men, the way I operate, it had to be done.

Natten i igloon gav definitivt mersmak för att sova utomhus även på vintern. Drömscenariot är att jag nån gång ska kunna ta mig nånstans fint (typ upp på ett fjäll eller i alla fall ett berg) på skidor, slå upp mitt tält, äta, sova och - det viktiga - klara av att njuta av det. Men det fattas i nuläget lite mer än ett par turskidor innan jag är där.

Jag gör ofta saker spontant tidsmässigt, däremot gör jag sällan något viktigt jag inte är förberedd på. Såklart är det skillnad i förberedelse och planering beroende på vad jag ska göra. Ibland "räcker det" kanske att se till att jag har den inställning jag vill ha, ibland vill jag lära mig mer om något först. 

”Försöka” är ett begrepp jag lärt mig att undvika, åtminstone om det gäller saker där det faktiskt spelar roll om jag lyckas. Ett ”försök” för mig innebär mentalt både någon nivå av nonchalans för konsekvenser och avsaknad av förpliktigande till uppgiften. Om det inte spelar så stor roll för mig hur middagen smakar så kan jag försöka krydda med kardemumma, eller om jag inte bryr mig om ifall jag klarar en chin så kan jag försöka hänga i stången och hoppas att jag belastar rätt. Men att enbart ”försöka” maximerar inte mina chanser att få mums i magen eller hakan över stången. Det kräver åtminstone av mig medvetenhet, analys och planering. Jag kan faila ändå, t.ex. för att jag sett på SKAM och tror att kardemummamackor är goda. Eller jag fixar inte en chin trots att jag aktiverar rätt ryggmuskler för att jag fortfarande är för svag. Men tack vare förberedelserna så kan jag (mest troligt) räkna ut orsaken till att jag failar, och vad jag behöver göra för att komma åtminstone närmare det resultat jag vill ha. (Kardemummamackor är ännu uncharted territory btw, däremot klarade jag mitt livs första chin i januari.)

Jag har sovit i både tält och vindskydd i minusgrader förut, både med och utan uppvärmning, men det är mestadels länge sen, inte med samma utrustning som jag har nu och aldrig ensam. En natt nu i tält i minusgrader var en situation som för mig krävde både mental rannsakning och en hel del googlande för att lära från andras erfarenheter. 

Ska jag tälta i minusgrader så är två saker viktiga när jag vaknar: att tältet fortfarande står uppspänt på samma ställe som vid läggdags och att jag är varm. Dessa två punkter har jag inte tänkt faila på, och då kräver det att jag till 100% tror att jag klarar det. Och den tron baserar sig helt och hållet på mina förberedelser: kunskap, utrustning och situationsbedömning.
Lite tankar om de mest relevanta sakerna som jag såg det, utgående från dessa områden:

Kunskap

-Sätta upp tunneltält på snö hade jag aldrig gjort innan. Det fungerade bra när jag trampade och plattade snö, lät det frysa ihop lite och sedan spände upp tältet med hjälp av skidor och stavar. Jag skyfflade också upp snö efter sidorna.
-Kondens är ett bekymmer om man ska vara ute flera nätter, men för en natt när man kan ta in och torka grejerna efteråt spelar det mindre roll, så det kändes lugnt.
-Ska man sova på typ ett fjäll behöver man ha koll på en jävla massa annat också, men för bakgården kommer man långt med detta.

Utrustning
-Tältet (Bergans Trollhetta 2) är inte ett vintertält, men det klarar storm och vatten bra och jag har även testat det i några minusgrader förut. Med tanke på hur mycket fryst kondens det blev även i innertältet då så tror jag att det även klarar utvändiga snömängder hyfsat (ifall det skulle toksnöa).
-Dubbla liggunderlag (ett uppblåsbart och ett skumgummi) kände jag mig trygg med då det fungerade bra i igloon.
-Dubbla dunsovsäckar (en lånad)(båda med komfort på ca -5). Det resulterade i att jag bara låg på den ena eftersom det direkt blev för varmt med dubbla. Men fy fan vad skönt annars med dubbla dunsäckar, kunde lätt ha sovit på jordens största ärta utan minsta prinsesstendenser. More is more när det gäller fluff :)

Situationsbedömning

-Kroppsstatus: Kände mig frisk, pigg, efter en del uppmuntrande ord och bilder taggad, samt målmedveten.
-Månaden gick fort och temperaturen låg länge kring -20. Jag trodde att jag skulle klara -20, men jag tänkte att SMHI och Yr kan ha 10 grader fel, dvs jag behövde ha en prognos på max -10. Till slut med tre dagars marginal kom vad som såg ut att bli en molnig natt med prognoser på -10. Good to go.

Natten gick helt enligt plan - dvs tältet stod kvar och jag vaknade varm. Kunde jag ha gjort detta någon annanstans än på bakgården? Nej, det hade varit för mycket nytt på en gång för mig, min analysförmåga är begränsad och jag hade inte kunnat komma till ett läge där jag tror 100% utan att ta det i etapper.

Ganska säker på att jag skrivit världens längsta inlägg om att tälta på sin bakgård nu, vilket kanske är exakt 1034 ord för mycket om det ämnet. Vad jag vill få fram med detta långa resonemang är i alla fall att bakgårdstältningen inte var ett "försök" där jag "kunde gå in och lägga mig om det inte funkade". För mig var det skarpt läge, vilket alltså betyder att jag till 100% trodde det skulle fungera. Vilket såklart inte är samma sak som 100% säker, för något sådant finns helt enkelt inte (infinitesimalt ifrån är dock situationen: finns det choklad så äter jag :) :) :)
(Sen hade jag såklart gått in och lagt mig om det inte hade funkat. Och hade det varit någon annan situation än bakgården så hade jag haft någon annan strategi redo.)
I och med att det var skarpt läge och jag klarade det så kan jag också gå vidare till nästa etapp, som innebär att ta med sig all utrustning.

För att också avsluta med något väsentligt: frukosten efter denna natt blev kaffe på jobbet, eftersom det var måndagsmorgon :)